After all these years.........

Ja, funderar på vad jag har att berätta för dej som läser, vill ju gärna skriva om positiva, glada och roliga saker men just idag är det omöjligt. Det var även omöjligt igår vilket resulterade i att jag inte skrev alls....... :(
Hovrättens dom föll 2006-07-25 han fick 6½ års fängelse och ett litet ljus inom mej tändes då jag hade klarat det, mot alla tänkbara odds. Många år hade redan då gått förlorande eller egentligen är inte förlorade riktigt rätt ord då man uppfattar ordet som tid som bara försvann men den tiden var så mycket mer, så mycket som du inte kan föreställa dej i din värsta tänkbara mardröm och i mitten av detta helvetet stod jag dessa gångna åren och skrek inombords, dog mer och mer inombords. Nu har det snart gått ett år sedan domen föll och nyheten fanns att läsa både här och där och höra. För alla som läste är jag säker på att det säkert lät jättebra han fick ju ett rejält straff kan man tycka och till viss del är det ju tyvärr sant då vi har ett rättssystem som är mycket dåligt.
Jag sitter nu här snart ett år senare och allt jag fick höra av folk i min omgivning innan och under rättegången, vilket tillsammans med alla "förlorade år" var så smärtsamt att jag inte kan beskriva det i ord, de jag fick höra höll dom inte. Mina nära och kära stod upp för mej under rättegången och då gav mej stöd för att sedan efter domen mer eller mindre försvinna ur mitt liv och framförallt de bröt sina löften, de visade mej ännu mer att detta helvetet var mitt problem och ingen annans. De svek mej, dom jävlarna som jag älskar så mycket svek mej och jag känner så mycket hat men också kärlek till dem. Men att dom inte nu finns här hos mej och hjälper mej om så endast för en natt eller två skadar mej ytterliggare och inbringar känslan av att jag inte är värt någonting. Ett år senare och jag sitter här utan nån hjälp ekonomiskt, ja man tror fan inte att det är sant jag får inget socialbidrag. När jag pratade med en kvinna på socialen som jag flera gånger pratat med så tycker hon inte att jag har rättighet till det, trots att jag ber och går på knäna just nu så är den möjligheten helt körd. Jag och min mamma gjorde allt för att jag i alla fall ska kunna gå hos en dam som håller på med rehabilitering på ett sätt som passar mej utmärkt men de kostar pengar, socialen nekade ännu en gång och jag kan alltså inte ens från samhället få en chans till att bli bättre, när jag fick reda på detta slutgiltiga så svek hoppet, livslusten och jag föll ner i den djupaste av bottnar.
Aset som förstört så många år av mitt liv och fortfarande tack vare myndigheterna gör de än har de betydligt mycket bättre än jag, får mer hjälp än jag, blir sedd, honom kämpar dom ju med nu för att han ska bli "frisk" men jag då?!
Men jag då? Offret i detta fallet, ne jag får klara mej bäst sjutton jag vill. Jag har mycket förståelse för tjejer som varit i den situation som jag är nu att dom inte orkar mer och därför inte lever längre.

Föreställ dej så gott du kan en liten flicka på 13år som börjat prata och berätta för en lärare på skolan och därigenom hamnar på socialen. Den lilla, bleka, utstötta tjejen berättar för en socialsekreterare vad som börjat hända hemma hos henne, att han den där mannen gör konstiga saker med henne. Att hon är livrädd för honom, att hon inte vet om hon orkar leva mer. Den lilla flickan är rädd för att göra sina föräldrar besvikna och det är en rädsla hon lever med jämt därför är hon försiktig när hon berättar men hon säger klart och tydligt vad som händer innanför väggarna. Hon vill inte såra sin mamma då det är hon som känner denna konstiga mannen, hon vill ju att hennes mamma ska ha kompisar, må bra och vara lycklig. Och just nu verkar hon lycklig. Men hon fortsätter ändå berätta för hon ser ingen annan utväg. Och hon vet ju att det är en vuxen människa hon pratar med t.o.m. en tjej så hon kommer säkert förstå och allt kommer lösa sej så bra för alla. Men det löser sej inte alls, kvinnan på andra sidan skrivbordet tycker den bästa lösningen är att skicka iväg den lilla, ensamma, rädda tjejen till en instution som om den lilla flickan är problemet. Flickan blir livrädd då det enda hon har är sina få kompisar kvar och kärleken till trots för sina föräldrar, trots att de inte lyssnat alla gånger hon försökt berätta och t.o.m. lyckats berätta en hel massa trots skammen som brände hon berätta den flickan det var jag. Detta var i början när allt hade hållt på ett litet tag. Jag kan se mej själv rädd, blek, misstrod och med röda, svullna söndergråtna ögon berätta för mina föräldrar men de avfärdade de gång på gång. Socialen hjälpte inte den lilla flickan därför sitter hon nu här 5år senare och har upplevt de mest horribla saker man kan tänka sej, vilket inte alls hade behövt ske om socialen gjort sitt jobb, sin plikt! Här sitter jag söndergråten precis som då fast med ärr, öppna fortfarande blödande sår inombords och skriker och gråter men allt inombords för det var ju det jag lärde mej under alla dessa helvetiska år att hålla masken för alla andras skull. En enda människa fanns där för mej  utan honom hade jag inte levt alls längre. Men alla de andra i ens närhet varför skyddade, hjälpte, lyssnade de inte på den trasiga, blödande, kränkta och knäckta lilla flickan?!? Den lilla flickan som nu blivit en vuxen kvinna sitter här bakom skärmen och fortfarande håller masken stenhårt för alla andras skull. Och fortfarande finns det ingen här, ingen som borde vara här och hjälpa till, stötta, krama, be om förlåtelse för att de inte såg, inte lyssnade, De är väl det minsta man skulle kunna begära från dem?! Ne, flickan sitter och knappar på tangentbordet och hoppas att allt detta bara varit en dröm, att inget ont nånsin hänt och att hon snart ska vakna ur den hemska mardrömmen.

Hade myndigheterna gjort sitt jobb, hade de som påstår sej älskar mej funnits där, skyddat det lilla barnet så hade jag inte suttit här nu förstörd för livet.
Skadeståndet som verkligen behövs både för min överlevnad men framförallt min rehabilitering har jag inte sett skymten än trots snart ett år har passerat. Här sitter jag utan hjälp vare sej ekonomiskt, familjeärt och även utan behandling. Folk pratar om hur bra Sverige är, hur hemskt det är med dessa horribla brott o.s.v. men här sitter jag utan hjälp och är ännu en gång offer. Så jag antar att jag får fortsätta min kamp ta timma för timma som de så fint heter och hoppas att jag vid mållinjen fortfarande finns.. Var glad att du slipper varenda helvetiska timma!

" After all these years Im still standing but for how long can I make it? "

// Trasdockan

image80


Kommentarer
Postat av: Inke

Det är verkligen riktigt sjukt att inte myndigheterna gör ett smack för att hjälpa ett brottsoffer, där dessutom domstolen faktiskt dömt förövaren till flera års fängelse utan tvärtom motarbetar och är så negativa och blundar. Så jävla sjukt!!

2007-05-24 @ 02:36:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback