Orka eller inte orka? Det är frågan......
Herregud, jag vet inte hur jag ska orka med allt som är just nu. Känns som jag innan skrev idag att jag är helt känslomässigt sönder, helt söndertrasad. Vet inte hur mycket mer jag kan ta av allt som är nu.
Sitter här och dricker liter efter liter för att ens kunna stå på benen då jag till och från har så ont att jag har svårt att röra mej i soffan, och ja, jag menar vatten inget annat! Huvet känns helt mosigt av alla värktabletter och sömntabletter...... Känner så mycket oro och sorg och ändå finns det ingen där att luta sej mot.
Känns som allt inombords rasar som ett korthus, kort för kort.....bit för bit..... :(
Vart är alla?! Eller ja, alla är väl att ta i men ni som vet vilka ni är, vart är ni?! Allt känns jäkligt ensamt.
Å ena sidan så är det allt med vännen, prata förresten med honom innan och han lät lite lite piggare men fortfarande feber och ingen operation som läget ser ut nu men tillståndet mycket kritiskt. Imorgon ska jag dit igen och göra allt som står i min makt för att han ska känna att jag finns där, bryr mej och älskar honom.
Det tär ju enormt då oron och rädslan för att mista en av väldigt få nära vänner är bitande dygnet om.
Sedan på det så är det min hälsa, vi vet fortfarande inte vad som är felet på mej?! För ingen jäkla läkare är villig att ta reda på varför jag 18ÅR GAMMAL har smärtor som gör att jag inte kan gå!!! Jag vet att jag tjatat mycket om detta på bloggen men vart fan ska jag annars få ut all min oro och frustration, ne allt är för mycket just nu.
Satt och smörjde benen med kortison innan igen, hopplöst. Inte ens hudutslag kan de ge mej nåt som hjälper emot. Inte ens en ordentlig undersökning gör de för mina buksmärtor men däremot spruta in morfin i magen på mej det går fint de! Känner mej som en jäkla försökskanin för att se hur mycket en människa orkar.
Sen räcker det inte med detta utan självklart är det mer, mina mardrömmar blir bara värre och värre vaknar nu konstant kallsvettig, illamående och alldeles skakis. Så sömnen är helt förstörd och kan nu mer inte sova mycket alls utan i regel väldigt väldigt lite. Och då pratar vi inte 4-5 timmar om dygnet utan väldigt många dygn 1-2½ timma och ibland inte alls, då går jag som en zombie och bara gör det jag "ska" eller ja, de som förväntas av mej och ibland knappt det av ren utmattning ibland har jag gått så utan sömn 3-4dygn utan att ha sovit ens en halvtimma.
Då mår man INTE bra! Inget jag rekommenderar för er som kan sova som en normal människa.
Sen är det inte ens nog med detta utan för bara en stund sedan satt jag och prata med en människa jag älskar så mycket så det gör ont och fick höra vissa meningar som fick mej att tappa luften mer eller mindre. Tårarna rinner fortfarande och jag kan inte fatta, jag försöker komma på vad jag mer kan göra för att hjälpa, visa att jag bryr mej, ge utrymme och allt sånt. Men vet samtidigt att det inte är mej det handlar om längre utan hans dåliga mående.
Men du vet säkert vad jag menar, har inte du nån du älskar över allt annat?
Tänk om den personen skulle bli mer och mer olik sej själv och du gör allt för att försöka hjälpa och stötta men det enda som händer är att du stöts bort ännu mer. Han älskar mej det vet jag och vi är bara kompisar fortfarande men så länge inte sista biten i mej själv rasat kommer jag ändå vara hon som gör allt för just honom.
Men kan också ärligt säga att jag aldrig skulle gjort mer för någon annan och inte heller skulle råda någon att göra detsamma då det tar så enormt på en såklart mer på mej just nu då det är så mycket annat samtidigt.
Vill inte behöva fråga vart ni är men tänker göra det ändå för andra gången, vart är NI?! :( :( :(
Imorgon ska jag kanske träffa Kristin en stund. Sedan som jag innan sa upp till sjukan igen, är smärtan förjävlig får jag trycka i mej desto mer tabletter för upp dit måste jag både för min och vännens skull.
Inke Pinke tack för att du försöker finnas här för mej, älskar dej vännen. Vi måste få ordning på min hälsa, vi får ta en dag snart och försöka få hjälp igen. En tråkig nyhet är att det blir ingen konsert med Gwen Stefani i globen för min del och vännen jag skulle åka med. Verkar som jag och hon ja, vet inte vad jag ska säga men missuppfattat varandra eller nåt. Så jäkla ledsamt. Nu längtar jag endast efter lördag då jag ska till örebro för att skratta och bara komma ifrån allt. Hör på Beyonce -- Irreplaceable mycket bra låt! :) Den passar nu.
Sen älskar jag P. Diddy och Christina Aguileras -- tell me.... mysig låt ;) Vill bara ha en flaska sambuka och dansa på bordet när den drar igång. Haha......
Jaja, tyvärr blev detta inlägget ganska trist. Sorry, men skönt att lätta hjärtat :)
Puss & Kram
//Broken Wing
Längtar tills nästa plåtning, när jag blivit frisk från vad det nu är..... :)
Sitter här och dricker liter efter liter för att ens kunna stå på benen då jag till och från har så ont att jag har svårt att röra mej i soffan, och ja, jag menar vatten inget annat! Huvet känns helt mosigt av alla värktabletter och sömntabletter...... Känner så mycket oro och sorg och ändå finns det ingen där att luta sej mot.
Känns som allt inombords rasar som ett korthus, kort för kort.....bit för bit..... :(
Vart är alla?! Eller ja, alla är väl att ta i men ni som vet vilka ni är, vart är ni?! Allt känns jäkligt ensamt.
Å ena sidan så är det allt med vännen, prata förresten med honom innan och han lät lite lite piggare men fortfarande feber och ingen operation som läget ser ut nu men tillståndet mycket kritiskt. Imorgon ska jag dit igen och göra allt som står i min makt för att han ska känna att jag finns där, bryr mej och älskar honom.
Det tär ju enormt då oron och rädslan för att mista en av väldigt få nära vänner är bitande dygnet om.
Sedan på det så är det min hälsa, vi vet fortfarande inte vad som är felet på mej?! För ingen jäkla läkare är villig att ta reda på varför jag 18ÅR GAMMAL har smärtor som gör att jag inte kan gå!!! Jag vet att jag tjatat mycket om detta på bloggen men vart fan ska jag annars få ut all min oro och frustration, ne allt är för mycket just nu.
Satt och smörjde benen med kortison innan igen, hopplöst. Inte ens hudutslag kan de ge mej nåt som hjälper emot. Inte ens en ordentlig undersökning gör de för mina buksmärtor men däremot spruta in morfin i magen på mej det går fint de! Känner mej som en jäkla försökskanin för att se hur mycket en människa orkar.
Sen räcker det inte med detta utan självklart är det mer, mina mardrömmar blir bara värre och värre vaknar nu konstant kallsvettig, illamående och alldeles skakis. Så sömnen är helt förstörd och kan nu mer inte sova mycket alls utan i regel väldigt väldigt lite. Och då pratar vi inte 4-5 timmar om dygnet utan väldigt många dygn 1-2½ timma och ibland inte alls, då går jag som en zombie och bara gör det jag "ska" eller ja, de som förväntas av mej och ibland knappt det av ren utmattning ibland har jag gått så utan sömn 3-4dygn utan att ha sovit ens en halvtimma.
Då mår man INTE bra! Inget jag rekommenderar för er som kan sova som en normal människa.
Sen är det inte ens nog med detta utan för bara en stund sedan satt jag och prata med en människa jag älskar så mycket så det gör ont och fick höra vissa meningar som fick mej att tappa luften mer eller mindre. Tårarna rinner fortfarande och jag kan inte fatta, jag försöker komma på vad jag mer kan göra för att hjälpa, visa att jag bryr mej, ge utrymme och allt sånt. Men vet samtidigt att det inte är mej det handlar om längre utan hans dåliga mående.
Men du vet säkert vad jag menar, har inte du nån du älskar över allt annat?
Tänk om den personen skulle bli mer och mer olik sej själv och du gör allt för att försöka hjälpa och stötta men det enda som händer är att du stöts bort ännu mer. Han älskar mej det vet jag och vi är bara kompisar fortfarande men så länge inte sista biten i mej själv rasat kommer jag ändå vara hon som gör allt för just honom.
Men kan också ärligt säga att jag aldrig skulle gjort mer för någon annan och inte heller skulle råda någon att göra detsamma då det tar så enormt på en såklart mer på mej just nu då det är så mycket annat samtidigt.
Vill inte behöva fråga vart ni är men tänker göra det ändå för andra gången, vart är NI?! :( :( :(
Imorgon ska jag kanske träffa Kristin en stund. Sedan som jag innan sa upp till sjukan igen, är smärtan förjävlig får jag trycka i mej desto mer tabletter för upp dit måste jag både för min och vännens skull.
Inke Pinke tack för att du försöker finnas här för mej, älskar dej vännen. Vi måste få ordning på min hälsa, vi får ta en dag snart och försöka få hjälp igen. En tråkig nyhet är att det blir ingen konsert med Gwen Stefani i globen för min del och vännen jag skulle åka med. Verkar som jag och hon ja, vet inte vad jag ska säga men missuppfattat varandra eller nåt. Så jäkla ledsamt. Nu längtar jag endast efter lördag då jag ska till örebro för att skratta och bara komma ifrån allt. Hör på Beyonce -- Irreplaceable mycket bra låt! :) Den passar nu.
Sen älskar jag P. Diddy och Christina Aguileras -- tell me.... mysig låt ;) Vill bara ha en flaska sambuka och dansa på bordet när den drar igång. Haha......
Jaja, tyvärr blev detta inlägget ganska trist. Sorry, men skönt att lätta hjärtat :)
Puss & Kram
//Broken Wing
Längtar tills nästa plåtning, när jag blivit frisk från vad det nu är..... :)
Kommentarer
Trackback