Tårar och skratt..........
Telefontiden jag hade med min läkare på vårdcentralen gav mej precis INGENTING.
Vilket gjorde mej jäkligt frustrerad, vilket inte alls är konstigt skulle åkt upp till akuten då tänkte jag men så blev det inte då jag äntligen lyckades somna några få timmar. När jag vakna så var det av en enorm smärta, grät, skrek och va helt hysterisk :S Och rädd för vad det är som e så fruktansvärt fel! :(
Jag höll ut ganska många timmar tills telefonen ringde och vännen min svarade och såg helt chockad ut och lät helt överväldigad! Jag tänkte va i helsike är nu detta, hjälp......
Den som var i andra änden av luren är den människan jag aldrig trodde jag skulle få prata mer med då döden inte va långt ifrån honom, och egentligen är den alldeles för nära fortfarande då vi än inte vet hur det kommer att sluta.
Jag grät av lycka och lättnad av att äntligen höra min älskade väns röst åhh visst lät han väldigt sjuk, väldigt svag.
Med mina akuta smärtor beställde jag taxi kasta på mej kläder och åkte upp till honom.
Packade ner en mjukisdress till mej själv innan jag åkte också för att kunna ta på mej kläder som sitter löst och om jag skulle behövt stanna under natten då planen var att först krama ihjäl min älskade vän och sedan jäkligt bestämt se till att få hjälp på akuten.
När jag såg honom trodde jag knappt mina ögon i dubbel bemärkelse å ena sidan va jag helt överväldigad av att se honom levande igen, höra honom å andra sidan kände jag knappt igen honom han var så likblek man kan bli och såg mycket magrare ut än han brukade göra när han var frisk. Så i dubbel bemärkelse blev det också en chock. Jag kramade om honom så gott det gick då han ligger med flera slangar i magen och lite överallt.
Tårarna gick inte alls att hålla tillbaka, vilket inte är så konstigt. Jag köpte med mej en dricka till honom på vägen upp och även Jan Guillos bok Madame Terror vilken jag hoppas han ska finna glädje av alla ensamma timmar! :(
Han blev tacksam och i boken skrev jag en förklaring till varför jag bryr mej så mycket om honom, hur mycket jag älskar honom m.m. Sen låg han där medans jag rablade upp allt som hänt senaste veckorna (då han legat i respirator och därför vet typ ingenting) prata om elfsborg, vädret, folk i vår bådas närhet men framförallt hur mycket vi tycker om varandra. Jag förklara för honom hur rädd jag varit och att jag t.o.m. hade ställt in mej på att han skulle dö, va väldigt skönt att få berätta allt för honom både allt som hänt & händer men också hur mycket jag älskar honom! :D Så de var några riktigt lyckliga timmar.
När klockan närmade sej 21.00 började jag få ondare i buken och insåg att det var dax att ta mej till akuten och se till att få hjälp, inte imorgon eller om två veckor utan NU!
Jag berättade precis alla mina symtom och hur de hunsat mej både hit och dit och att det nu gått så långt att jag inte ens vissa dagar klarar av att gå! Jag fick sitta tio minuter i väntrummet, efter de tio minuterna hade jag fått nog och ja, jag ska inte säga ordagrant vad jag sa hehe. Men de satte i alla fall in mej på ett rum.
Då började helvetet jag började få enorma buksmärtor, så kraftiga att jag knappt visste vem jag själv var.
Låg och skrek, skaka, slog på allt jag kunde komma åt m.m. Detta var ju fruktansvärt då smärtan var obeskrivligt vidrig men när läkarn kom så berättade jag medans jag låg dubbelvikt hela historien och hur den jävla vården skickat mej både hit och dit men aldrig rätt. Och ÄNTLIGEN det visade sej att han var en extremt bra läkare, helt klart den mest kompetenta jag nånsin träffat. Han lyssnade noga och noterade de jag berättade.
Han sa att jag absolut inte ska ha de såhär och att de andra jag stött på inom vården verkligen gjort allt annat än sina jobb. Han förstod att mina smärtor var enorma och bad mej hålla ut ett tag till men att jag skulle trycka på "akut knappen" om det blev för överjävligt. Jag blev halvt sittandes skrikandes, gråtandes av smärtorna i 3 timmar under dessa timmar tog de blodprov och sänka. Sen kom läkarn in igen och sa att han klara inte av att se mej lida mer utan beodrade sjuksköterskan att ge mej morfin med detsamma. Efter en kort stund fick jag en hyfsat stor morfinspruta intryckt i magen! De gjorde väldigt ont, men de va ingenting mot den smärtan jag då legat med flera timmar innan. Den hjälpte litegrann men efter en stund fick jag ännu en spruta och då avtog smärtan avsevärt.
Så underbart, det är första gången på ja, gud jag kan inte ens minnas hur länge som jag sitter här och inte har ont.
Känns nästan onaturligt! Men så jävla bra känns de.
Han gav mej en jourtid till senare idag på morgonen då ska jag få komma till kirurgavdelningen antagligen kommer de bli röntgen m.m. Sen fick jag med mej en tablett med väldigt starkt smärtstillande också för morgonen.
Han skrev även ut ett recept på pencillin men det är inte bestämt om jag ska äta det än eller inte. De ska bestämmas senare idag hos kirurgen. Så nu ska jag äntligen få ordentlig hjälp, så fruktansvärt lättad jag är! :)
Så nu sitter jag här riktigt moffe påverkad helt degig i skallen och yr men har som sagt var inte ont! Är därför helt överlycklig. Denna dagen har bjudit på både sorg, skratt, gråt, smärta, förvåning, chock, rädsla, obehag, kärlek m.m. Nu är jag helt slut och kommer antagligen inte kunna sova nåt förräns det är dax för kirurgen att få se min feja, men ska i alla fall lägga mej ner och se lite på tv nu.
Håll nu tummarna för mej idag att de inte hittar nåt horribelt och att allt går väl, snälla?! ;)
Puss & Kram
//Moffe Malin :)
Vilket gjorde mej jäkligt frustrerad, vilket inte alls är konstigt skulle åkt upp till akuten då tänkte jag men så blev det inte då jag äntligen lyckades somna några få timmar. När jag vakna så var det av en enorm smärta, grät, skrek och va helt hysterisk :S Och rädd för vad det är som e så fruktansvärt fel! :(
Jag höll ut ganska många timmar tills telefonen ringde och vännen min svarade och såg helt chockad ut och lät helt överväldigad! Jag tänkte va i helsike är nu detta, hjälp......
Den som var i andra änden av luren är den människan jag aldrig trodde jag skulle få prata mer med då döden inte va långt ifrån honom, och egentligen är den alldeles för nära fortfarande då vi än inte vet hur det kommer att sluta.
Jag grät av lycka och lättnad av att äntligen höra min älskade väns röst åhh visst lät han väldigt sjuk, väldigt svag.
Med mina akuta smärtor beställde jag taxi kasta på mej kläder och åkte upp till honom.
Packade ner en mjukisdress till mej själv innan jag åkte också för att kunna ta på mej kläder som sitter löst och om jag skulle behövt stanna under natten då planen var att först krama ihjäl min älskade vän och sedan jäkligt bestämt se till att få hjälp på akuten.
När jag såg honom trodde jag knappt mina ögon i dubbel bemärkelse å ena sidan va jag helt överväldigad av att se honom levande igen, höra honom å andra sidan kände jag knappt igen honom han var så likblek man kan bli och såg mycket magrare ut än han brukade göra när han var frisk. Så i dubbel bemärkelse blev det också en chock. Jag kramade om honom så gott det gick då han ligger med flera slangar i magen och lite överallt.
Tårarna gick inte alls att hålla tillbaka, vilket inte är så konstigt. Jag köpte med mej en dricka till honom på vägen upp och även Jan Guillos bok Madame Terror vilken jag hoppas han ska finna glädje av alla ensamma timmar! :(
Han blev tacksam och i boken skrev jag en förklaring till varför jag bryr mej så mycket om honom, hur mycket jag älskar honom m.m. Sen låg han där medans jag rablade upp allt som hänt senaste veckorna (då han legat i respirator och därför vet typ ingenting) prata om elfsborg, vädret, folk i vår bådas närhet men framförallt hur mycket vi tycker om varandra. Jag förklara för honom hur rädd jag varit och att jag t.o.m. hade ställt in mej på att han skulle dö, va väldigt skönt att få berätta allt för honom både allt som hänt & händer men också hur mycket jag älskar honom! :D Så de var några riktigt lyckliga timmar.
När klockan närmade sej 21.00 började jag få ondare i buken och insåg att det var dax att ta mej till akuten och se till att få hjälp, inte imorgon eller om två veckor utan NU!
Jag berättade precis alla mina symtom och hur de hunsat mej både hit och dit och att det nu gått så långt att jag inte ens vissa dagar klarar av att gå! Jag fick sitta tio minuter i väntrummet, efter de tio minuterna hade jag fått nog och ja, jag ska inte säga ordagrant vad jag sa hehe. Men de satte i alla fall in mej på ett rum.
Då började helvetet jag började få enorma buksmärtor, så kraftiga att jag knappt visste vem jag själv var.
Låg och skrek, skaka, slog på allt jag kunde komma åt m.m. Detta var ju fruktansvärt då smärtan var obeskrivligt vidrig men när läkarn kom så berättade jag medans jag låg dubbelvikt hela historien och hur den jävla vården skickat mej både hit och dit men aldrig rätt. Och ÄNTLIGEN det visade sej att han var en extremt bra läkare, helt klart den mest kompetenta jag nånsin träffat. Han lyssnade noga och noterade de jag berättade.
Han sa att jag absolut inte ska ha de såhär och att de andra jag stött på inom vården verkligen gjort allt annat än sina jobb. Han förstod att mina smärtor var enorma och bad mej hålla ut ett tag till men att jag skulle trycka på "akut knappen" om det blev för överjävligt. Jag blev halvt sittandes skrikandes, gråtandes av smärtorna i 3 timmar under dessa timmar tog de blodprov och sänka. Sen kom läkarn in igen och sa att han klara inte av att se mej lida mer utan beodrade sjuksköterskan att ge mej morfin med detsamma. Efter en kort stund fick jag en hyfsat stor morfinspruta intryckt i magen! De gjorde väldigt ont, men de va ingenting mot den smärtan jag då legat med flera timmar innan. Den hjälpte litegrann men efter en stund fick jag ännu en spruta och då avtog smärtan avsevärt.
Så underbart, det är första gången på ja, gud jag kan inte ens minnas hur länge som jag sitter här och inte har ont.
Känns nästan onaturligt! Men så jävla bra känns de.
Han gav mej en jourtid till senare idag på morgonen då ska jag få komma till kirurgavdelningen antagligen kommer de bli röntgen m.m. Sen fick jag med mej en tablett med väldigt starkt smärtstillande också för morgonen.
Han skrev även ut ett recept på pencillin men det är inte bestämt om jag ska äta det än eller inte. De ska bestämmas senare idag hos kirurgen. Så nu ska jag äntligen få ordentlig hjälp, så fruktansvärt lättad jag är! :)
Så nu sitter jag här riktigt moffe påverkad helt degig i skallen och yr men har som sagt var inte ont! Är därför helt överlycklig. Denna dagen har bjudit på både sorg, skratt, gråt, smärta, förvåning, chock, rädsla, obehag, kärlek m.m. Nu är jag helt slut och kommer antagligen inte kunna sova nåt förräns det är dax för kirurgen att få se min feja, men ska i alla fall lägga mej ner och se lite på tv nu.
Håll nu tummarna för mej idag att de inte hittar nåt horribelt och att allt går väl, snälla?! ;)
Puss & Kram
//Moffe Malin :)
Kommentarer
Trackback