unpolisheddiamond

Ja, funderar på vad jag har att berätta för dej som läser, vill ju gärna skriva om positiva, glada och roliga saker men just idag är det omöjligt. Det var även omöjligt igår vilket resulterade i att jag inte skrev alls....... :(
Hovrättens dom föll 2006-07-25 han fick 6½ års fängelse och ett litet ljus inom mej tändes då jag hade klarat det, mot alla tänkbara odds. Många år hade redan då gått förlorande eller egentligen är inte förlorade riktigt rätt ord då man uppfattar ordet som tid som bara försvann men den tiden var så mycket mer, så mycket som du inte kan föreställa dej i din värsta tänkbara mardröm och i mitten av detta helvetet stod jag dessa gångna åren och skrek inombords, dog mer och mer inombords. Nu har det snart gått ett år sedan domen föll och nyheten fanns att läsa både här och där och höra. För alla som läste är jag säker på att det säkert lät jättebra han fick ju ett rejält straff kan man tycka och till viss del är det ju tyvärr sant då vi har ett rättssystem som är mycket dåligt.
Jag sitter nu här snart ett år senare och allt jag fick höra av folk i min omgivning innan och under rättegången, vilket tillsammans med alla "förlorade år" var så smärtsamt att jag inte kan beskriva det i ord, de jag fick höra höll dom inte. Mina nära och kära stod upp för mej under rättegången och då gav mej stöd för att sedan efter domen mer eller mindre försvinna ur mitt liv och framförallt de bröt sina löften, de visade mej ännu mer att detta helvetet var mitt problem och ingen annans. De svek mej, dom jävlarna som jag älskar så mycket svek mej och jag känner så mycket hat men också kärlek till dem. Men att dom inte nu finns här hos mej och hjälper mej om så endast för en natt eller två skadar mej ytterliggare och inbringar känslan av att jag inte är värt någonting. Ett år senare och jag sitter här utan nån hjälp ekonomiskt, ja man tror fan inte att det är sant jag får inget socialbidrag. När jag pratade med en kvinna på socialen som jag flera gånger pratat med så tycker hon inte att jag har rättighet till det, trots att jag ber och går på knäna just nu så är den möjligheten helt körd. Jag och min mamma gjorde allt för att jag i alla fall ska kunna gå hos en dam som håller på med rehabilitering på ett sätt som passar mej utmärkt men de kostar pengar, socialen nekade ännu en gång och jag kan alltså inte ens från samhället få en chans till att bli bättre, när jag fick reda på detta slutgiltiga så svek hoppet, livslusten och jag föll ner i den djupaste av bottnar.
Aset som förstört så många år av mitt liv och fortfarande tack vare myndigheterna gör de än har de betydligt mycket bättre än jag, får mer hjälp än jag, blir sedd, honom kämpar dom ju med nu för att han ska bli "frisk" men jag då?!
Men jag då? Offret i detta fallet, ne jag får klara mej bäst sjutton jag vill. Jag har mycket förståelse för tjejer som varit i den situation som jag är nu att dom inte orkar mer och därför inte lever längre.

Föreställ dej så gott du kan en liten flicka på 13år som börjat prata och berätta för en lärare på skolan och därigenom hamnar på socialen. Den lilla, bleka, utstötta tjejen berättar för en socialsekreterare vad som börjat hända hemma hos henne, att han den där mannen gör konstiga saker med henne. Att hon är livrädd för honom, att hon inte vet om hon orkar leva mer. Den lilla flickan är rädd för att göra sina föräldrar besvikna och det är en rädsla hon lever med jämt därför är hon försiktig när hon berättar men hon säger klart och tydligt vad som händer innanför väggarna. Hon vill inte såra sin mamma då det är hon som känner denna konstiga mannen, hon vill ju att hennes mamma ska ha kompisar, må bra och vara lycklig. Och just nu verkar hon lycklig. Men hon fortsätter ändå berätta för hon ser ingen annan utväg. Och hon vet ju att det är en vuxen människa hon pratar med t.o.m. en tjej så hon kommer säkert förstå och allt kommer lösa sej så bra för alla. Men det löser sej inte alls, kvinnan på andra sidan skrivbordet tycker den bästa lösningen är att skicka iväg den lilla, ensamma, rädda tjejen till en instution som om den lilla flickan är problemet. Flickan blir livrädd då det enda hon har är sina få kompisar kvar och kärleken till trots för sina föräldrar, trots att de inte lyssnat alla gånger hon försökt berätta och t.o.m. lyckats berätta en hel massa trots skammen som brände hon berätta den flickan det var jag. Detta var i början när allt hade hållt på ett litet tag. Jag kan se mej själv rädd, blek, misstrod och med röda, svullna söndergråtna ögon berätta för mina föräldrar men de avfärdade de gång på gång. Socialen hjälpte inte den lilla flickan därför sitter hon nu här 5år senare och har upplevt de mest horribla saker man kan tänka sej, vilket inte alls hade behövt ske om socialen gjort sitt jobb, sin plikt! Här sitter jag söndergråten precis som då fast med ärr, öppna fortfarande blödande sår inombords och skriker och gråter men allt inombords för det var ju det jag lärde mej under alla dessa helvetiska år att hålla masken för alla andras skull. En enda människa fanns där för mej  utan honom hade jag inte levt alls längre. Men alla de andra i ens närhet varför skyddade, hjälpte, lyssnade de inte på den trasiga, blödande, kränkta och knäckta lilla flickan?!? Den lilla flickan som nu blivit en vuxen kvinna sitter här bakom skärmen och fortfarande håller masken stenhårt för alla andras skull. Och fortfarande finns det ingen här, ingen som borde vara här och hjälpa till, stötta, krama, be om förlåtelse för att de inte såg, inte lyssnade, De är väl det minsta man skulle kunna begära från dem?! Ne, flickan sitter och knappar på tangentbordet och hoppas att allt detta bara varit en dröm, att inget ont nånsin hänt och att hon snart ska vakna ur den hemska mardrömmen.

Hade myndigheterna gjort sitt jobb, hade de som påstår sej älskar mej funnits där, skyddat det lilla barnet så hade jag inte suttit här nu förstörd för livet.
Skadeståndet som verkligen behövs både för min överlevnad men framförallt min rehabilitering har jag inte sett skymten än trots snart ett år har passerat. Här sitter jag utan hjälp vare sej ekonomiskt, familjeärt och även utan behandling. Folk pratar om hur bra Sverige är, hur hemskt det är med dessa horribla brott o.s.v. men här sitter jag utan hjälp och är ännu en gång offer. Så jag antar att jag får fortsätta min kamp ta timma för timma som de så fint heter och hoppas att jag vid mållinjen fortfarande finns.. Var glad att du slipper varenda helvetiska timma!

" After all these years Im still standing but for how long can I make it? "

// Trasdockan

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, Ukraina kom tvåa! :S Det visar ju verkligen på att Eurovision song contest mer blivit ett skämt än seriös musik och showunderhållningen, det bevisar det starkt när The Ark hamnar på 18:e plats, helt ofattbart. Jamen visst har The Ark andra låtar som är betydligt bättre än denna men den var ändå mil mycket bättre än 99% av alla andra bidrag. Moldavien var ett stort skämt, hallå liksom allt för att få uppmärksamhet hon kunde ju lika väl skita i att ha på sej ett par byxor om hon ändå ska visa halva fi**an.
Ne, det är förjävligt det är de enda jag kan säga. Heja The Ark som trots inte lika bra framträdande som när de vann här i Sverige ändå rockade fett mycket mer röv än de andra! :D
Javisst, får vi nu kvala in nästa år men de fixar vi eller hur?!
 Puss & kram

//Schlager Malin

Skrivet 6maj 23.40 söndag

Blir så förbannat enormt super irriterad när nätet krånglar får lust att bara kasta ut denna gamla skruttiga data j*veln genom fönstret!

Men men känner att jag har en hel del att skriva så skriver av mej nu likförbannat så får ni nåt att läsa när jag förhoppningsvis kan lägga upp detta i morgon!

Helgen har varit upp och ner som balder på liseberg, fredagen gick jag och killen ute på stan som jag redan har nämnt glömde då att nämna att det öppnat ett ställe som heter "tarotkatten" i närheten av här där vi bor, ett ställe där de spår och är tal om mycket spirituella grejer helt enkelt sånt som definitivt intresserar mej. Har alltid velat spå mej enda sedan jag var liten och mamma kom hem och hade spått sej, vilket hon gjort flera gånger och därför känner jag verkligen att tiden är kommen för denna upplevelsen. Som läget är nu behöver jag veta lite om min framtid m.m. + att det är jäkligt spännande såklart! :)

Så jo, fredagen den var ganska schysst faktiskt.

Lördagen började bra och var egentligen superbra enda tills de gick käpprakt åt helsike kan man väl säga :( Killen och jag hamna i luven på varandra och ne, de va inte mitt fel denna gången jag är inte en sådan där hopplös brud som inte kan erkänna när jag gör fel eller har svårt för att be om ursäkt nepp, de e jag inte men min pojkvän är sån dock. Vilket medför en hel del jobbiga och onödiga problem :(

Jag fick en kollaps kan man säga, gick in i väggen. Blev liggandes på toagolvet en bra stund och visste inte vart jag skulle ta vägen av all frustration, ilska, rädsla, ångest med mycket mera.

Och på nåt sätt kändes det som att det drog snaran om halsen på mej rejält och idag har jag därför andats väldigt försiktigt precis som att jag är rädd att jag ska höras för mycket, synas för mycket, vara för mycket jag m.m. Jag älskar honom så enormt mycket och skulle aldrig ha stannat om det inte vore för att jag älskar honom så ja, jag vet inte hur jag ska kunna förklara det men gränslöst mycket.

Det är märkligt hur mycket man går med på att utstå för nån man älskar så mycket och absolut inte kan tänka sej att leva utan :( Ena stunden gör han mej så glad, så full av liv för att i andra känslomässigt krossa mej i tusen bitar :S Men men.....nog pratat om det tråkiga.

Idag har vi haft en mysig dag trots allt, i förmiddags packade vi väskan för att bege oss till kype och grilla lite, jag gjorde pinnbröd bla. vilket är bus enkelt men göttans :D

Vi var där i nästan 4timmar sen begav vi oss hemåt, då hade Chess hunnit luffa runt rejält och badat som de lilla barn han är :)

Vädret har varit fint idag men jag har ju som sagt väldigt lätt för att frysa så nån solning blev de INTE! :(

Har sett tre filmer nu i helgen " Catch a fire " var ganska bra och berörde mej mycket. Sen såg vi " Inga tårar " med min svenska favvo skådis joo, ni vet vem eller hur? Ja, just de Mikael Persbrandt :)

I den filmen spelar han dock ingen tuff, cool, sexig, het superman utan en vidrig farsa. Gillade inte att se honom på de sättet :( Men visst var han strålande som vanligt var väl det som var saken att han spelade lite för bra! Den filmen gillade jag också mycket, trots att han sminkad som gammal gjorde att min lust nu är på semester på månen! Haha......

Sen idag såg jag " Efter bröllpet " den var mycket bra faktiskt :) Den rekommenderar jag! :) I och för sig jag rekommenderar även " Inga tårar " :)

Nu har vi två filmer kvar här hemma som ska ses två skräckisar, jippie! :D Jag gillar thriller/skräck/ och älskar psykologiska thrillers.

Igår testade vi ett nytt recept (de gör vi ganska ofta både för att få en så varierad kost som möjligt och rolig för den delen men också för att lära oss så mycket nyttiga recept som möjligt) jag har ju blivit expert på vad som är bra att äta och inte men sedan ska man ju av alla dessa superbra produkterna kunna göra mycket roliga, goda maträtter med och nu börjar det ta sej :) *klapp på axeln*

Jo, vi gjorde en nyttig pizza! Ja, de trodde jag aldrig att det skulle gå faktiskt, att den blev god alltså vilket den blev :) Anna Skippers recept följde vi och var mäkta nervösa inför resultatet men bitarna flög ner i magen på oss båda, och jag åt lite för mycket så var sådär du vet jobbigt mätt en bra stund efter, men men sånt e livet :)

Har inte tränat nån dag i helgen utan de kör jag igång stenhårt med igen på tisdag, min kropp behövde/och behöver verkligen sina vilodagar. Det är aldrig bra att träna för mycket då är risken stor att man antingen sliter sönder nån muskel, eller blir farligt besatt av träning (vilket verkar stå skriver i mitt dna) eller att man inte kan och hinner få i sej all denna mat som behövs för att kunna träna som en dåre!

Men schemat för träning denna veckan är : tisdag gymmet, onsdag spinning, torsdag gymmet, och söndag träning här hemma :) De blir perfekt :)

Men men har en jobbig kväll som jag nu ser på klockan har blivit till natt här så jag ska försöka lägga mej och läsa en stund och glo på tv4 fakta (en favvo kanal)

Puss puss

//Eran somriga Malin :)

Snart blir jag tokig. En väldigt kär vän till mej hörde av sej vid tolvtiden han mådde mycket mycket dåligt och har tyvärr ännu en gång halkat dit med droger och alkohol eller ja egentligen de går upp och ner hela tiden och jag är den där vännen som hela tiden hoppas och ber för att han ska komma ur sitt missbruk och kunna må så bra som han förtjänar. Han är allt annat än en sådan där lodis som många förknippar ordet missbrukare med. Han är omtänksam, enormt hjälpsam, mysig, rolig helt underbar i mina ögon. Och han älskar mej enormt mycket det vet jag och det är verkligen besvarat. Han ringde som sagt var vid tolv idag och lät till viss del ganska påverkad men jag har hört honom så mycket värre, och han ville träffas 13.00 och jag va på direkt vi bestämde plats och sådär men efter jag hade stått  fär till 13.20 gav jag upp han kom helt enkelt inte antagligen för att han är för påverkad för att komma ihåg vad han sa :( Det gör mej väldigt illa men samtidigt så är jag glad att jag i alla fall fått höra hans röst idag och att jag vet att trots att han inte mår bra så lever han fortfarande. Droger är ren jävla bisarr skit, jag tycker det är en sak om man vid en fest nån gång provar hasch eller har provat de. Men amfetamin, heroin och allt vad de heter förstör dej vissa tar de längre tid för och vissa kortare men i sinom tid så hamnar du i de stadiet som min vän som åkt ambulans upp till akuten ja jag vet inte hur många gånger för bukspottkörteln och andra inre organ. Flera gånger har jag och folk i hans omgivning + sjukvårdspersonal trott att han inte ska överleva men trots att det varit nära så finns han som tur är fortfarande kvar här hos oss. Jag hör inte av honom så ofta det beror på hur han mår, vad han gör m.m. Men jag har tillbringat flera dagar med honom i sträck vid flera tillfällen då han varit helt "ren" så att säga och klarat de fin fint när jag varit med honom och då är han helt ljuvlig.
Jag älskar honom vare sej med missbruk eller inte men jag önskar och hoppas för hans skull att han snart sakta men säkert kan ta sej ur detta för som sagt han är en mycket kär vän till mej och jag älskar honom enormt och vill honom allt gott i livet och tar han sej ur detta är jag säker på att han kommer bli en underbar pojkvän till nån bra tjej och en superbra pappa. Jaja, kände bara att jag var tvungen att skriva av mej lite. Nu ska jag försöka göra allt för att nå honom igen. Håll tummarna.
Kramar
// Letande Malin