unpolisheddiamond

Jag skulle kunna skriva om det vanliga du vet städat litegrann osv.....
Men det är inte det jag för stunden tänker på eller ens lägger värde i, men idag har det hänt nåt eller ja, kanske är hänt nåt fel uttryck jag har varit med om nånting blir väl mer rätt.

Jag klädde på mej myskläderna och kopplade Chess för att gå ut en lagom lång promenad tänkte tre kvart blir lagom då huvudet bankade hårt och jag var mycket trött. Vi började vandra på och jag kände mej lite allmänt irriterad och fylld av allt negativt som omger och har omgett mej länge jag varken beundrade eller uppskattade solen som värmde mej, luften som gav ifrån sej friska vindar eller lukten av vår. Det jag tänkte på var att se till att ha varit ute med hunden så killen slipper det när han kommer hem och han koppla av och vara nöjd med mej, med situationen,  med vår situation och att Chess skulle vara nöjd med mej ja egentligen att alla skulle vara nöjda. Att jag skulle göra det som väntades av mej och inte klaga, vrida på mej eller egentligen ge ifrån mej ett endaste livstecken. Vår vandring fortsatte och jag såg på skylten att jag skulle följa de röda markeringarna för en promenad på 2,5km och tyckte det lät lagom med tanke på att skogen ligger en bit ifrån där vi bor. Jag började gå och suckade och längtade efter att få se ytterdörren igen. Såg en väldigt märklig karl misstänker att det var en blottare, jag kollade inte så noga utan blev mest skrämd av situationen och tog kopplet och Chess och gick snabbt åt ett annat håll nåt jag en liten stund senare skulle tycka var pest och pina.
Vi fortsatte att gå och jag kollade bakom mej både en och två gånger då jag tyckte denna människan såg och verkade vara mycket obehaglig, men till min lättnad så var det ingen vare sej framför, bakom eller ens i närheten av mej. Tog ett djupt andetag och fortsatte med kopplet i handen att gå. Kollade förbryllat efter de röda markeringarna som skulle visa att jag var på rätt väg dock såg jag inga men fortsatte ändå den vägen vi nu kommit in på jag och min pojk Chess :) Första stunden kändes det okej om det nu hade blivit en lite längre omväg att gå men kan tänka mej drygt 10min senare efter många uppförsbackar och enormt många suckar av mej så kändes det inte längre okej och jag reagerade starkt blev rejält förbannad och började genast klaga på mej själv, för helvete Malin kan du inte ens följa de röda markeringarna, herregud inte konstigt att du inte vill vakna när du väl somnat och så fortsatte det en bra stund och jag blev bara mer och mer frustrerad kändes som att jag var tillbaka i skolan igen med mobbningen. Jag fortsatte att gå och upptäckte att det var dax för en rejäl uppförsbacke tittade på Chester som kollade på mej med glittrande ögon och såg ut att vara mer än överlycklig över vår långa väg som jag nu misstänkte att vi hade framför oss. Vi vandrade på och det kändes som jag fick en stor klump i magen och tårarna var nu inte långt borta men inombords blev jag förbannad på mej själv, på mina konstiga känslor, på att jag hade tagit fel väg på att jag hade misslyckats inte bara nu utan så länge jag kan minnas helt enkelt på att jag var misslyckad. Tog en bra stund innan jag efter mycket vemod lät den första tåren falla och när den väl föll fanns det ingen återvändo jag grät, jag grät enormt mycket och väldigt kraftigt så som jag inte gråtit på ett bra tag. Det kändes som jag sörjde, det var känslan av hopplöshet, smärtan av att inte finnas för nån anledning, ångesten av att inte räcka till att inte duga, paniken av sanningen om allt som varit allt som hänt. Den delen av mej själv den som mobbar ingen annan bara mej tycktes plötsligt inte märkas av lika starkt, kämpa emot lika hårt som vanligt. Utan känslomässigt kändes det som att hon föll ihop. Chess la sej med huvet i mitt knä och tittade förvånat på mej och pussade på mej så de både räckte och blev över. Sittandes förstod jag att jag inte längre visste vart vi var, och i mej själv kröp känslan fram vart är jag som människa, vart är jag i mitt liv, ska min väg i livet bara fortsätta att gå neråt eller kommer det vända?! Klappade på Chester och såg den första tussilagon jag sett detta året och log både på in och utsidan och luktade på den, det var där det vände den luktade gott, jag tittade upp mot solen och njöt av värmen som den bjöd med sej av, jag tittade på Chess som hittat en rejäl pinne och stolt låg och tuggade på. Jag var ensam men kände inte av det de minsta jag hade ju Chess jag hade ju mej. Jag började fundera och blev sittandes en stund. När jag reste mej upp så gjorde jag det med ett brett leende och med en känsla av enorm styrka och jag insåg att jag nu kommit underfund med en hel del, om så bara för stunden. Om så bara för en kort stund jag kände mej inte fel, jag kände mej inte tvingad, jag kände mej inte stressad, nervös, ensam jag kände mej mer hel än på evigheter. Jag insåg då och där att jag är min värsta fiende, javisst är mycket jobbigt men inget kan vara hopplöst du och jag ser de som att det är hopplöst, att det känns hopplöst, att det verkar hopplöst men det är vad vi gör det till. Jag är inte hel, ne de vet jag mycket väl att jag inte är men om jag fortsätter som nu att trasa sönder mej själv mer och mer med att trycka ner mej själv verbalt och i alla mina vardagliga tankar istället för att se mina möjligheter som faktiskt ligger framför precis nu, precis idag så kommer jag förstöra mej själv mer än nån annan förstört mej. Jag vill ju må riktigt bra, jag vill lyckas, jag vill så fruktansvärt mycket men utan tron på att jag kan lyckas, och utan hoppet kvar ja då har inte bara andra utan jag själv satt enorma käppar framför mina ben för framtiden. Fortsatte att gå med Chester och kände mej lätt som en fjäder och höll min tussilago i ena handen och tittade på den och kände mej varm inte bara på utsidan av solen som värmde utan också på insidan det var som att min rejäla mur jag varit tvungen att bygga upp rasade sakta men säkert. Vi litar ju på att tussilagon kommer tillbaks år efter år och det gör den ju också den dör, den försvinner men kommer sen när vi som mest längtar efter den tillbaka så varför ska inte jag kunna komma igen, kunna komma tillbaka. Ja, jag vet nu har jag varit "död" länge och jag har lidit av det enormt så vem kan säga att det nu inte är min tur att komma åter?! Och vem har rätt att sätta käppar i hjulet för det? Precis ingen, och det är ju så att vi är alltid som Maria Scheerer skriver omringade av människor som vill förminska oss för att själv känna sej större, starkare, bättre och klokare men det är ju då om nånsin det gäller att gallra. Vi föds och får genom det föräldrar, genom livet får vi kanske syskon, vänner, sen har vi alltid släkten m.m. Ja, och ordmässigt så kommer ju alltid din släkt vara din släkt och dina föräldrar och syskon vara just det men det är du som väljer dina vänner, det är du som väljer vilka du behöver i din tillvaro för att må bra, för att blomstra som mest. Det kan vara ett mycket tufft val och jag hoppas att jag längre fram ska orka och klara av att göra dessa val, det är klart jag kommer orka för det ljusnar ju ute eller hur? Och hos mej sittandes här i soliga, härliga Borås så står det många dörrar öppna för just mej, just nu och du kan inte stoppa mej jag tänker gå igenom dessa dörrar och du ska se att jag kommer lyckas, jag kommer må bra och inget kommer hindra mej.
Min egna mur inombords är inte borta än men jag ska jobba stenhårt för att den ska rivas sten för sten inte för din skull, inte för deras skull utan enbart för min skull.
Ska sätta min tussilago i vatten nu och lägga mej och njuta av allt som ligger framför mina fötter.

" Du kan fortsätta på samma väg som du varit på så länge eller så kan du göra sällskap med mej och byta "

Kramar
//Tussilago