unpolisheddiamond

som jag uppdaterade & tro mej de finns de verkligen anledningar till! Pust.... :(

Träffade en vännina i tisdags på morgonen & hennes lilla dotter dom hade varit sjuka men de skulle nu inte finnas någon chans till att dom skulle smitta oss MEN......ja jag kommer till det sen.....

Först å främst på onsdag hade jag familjeterapueten här en stund & den tiden gick mest åt att lägga Lillan i vagnen & mer eller mindre hasa sej mot vårdcentralen då min rygg nu varit dålig i tre veckor.
Jag var uppe på akuten för ca. 3veckor sedan & dom sa att de va muskelinflammation & nackspärr jaha tänkte jag, de har jag haft innan men ALDRIG såhär fruktansvärt ont... men ett recept på värktabletter & ett recept på antiinflammatoriskt fick jag iaf & jag käkade upp den "kuren" dock hjälpte de bara litegrann & smärtan spred sej mer & mer och de blev allt svårare att bära Gabriella. Jag ringde vårdcentralen & bad om en läkartid men de fick jag inte utan istället insisterade dom på att ge mej ännu en "kur" med värktabletter då det säkert skulle hjälpa fint. De tog emot men jag var på tok för trött för att tjata mer än att BE dom om en läkartid. Så jag åt upp den "kuren" också även fast de tog emot i mitt inre att göra det då jag tidigare vilket jag även informerat för samtliga läkare, sjuksköterskor m.m. tidigare missbrukat värktabletter då mitt liv var som mest tragiskt & jobbigt. Det missbruket kom sej av att en läkare skrev ut EXTREMA mängder smärtstillande på en & samma gång och förklarade för mej som 16åring att det var INGEN fara att äta dom. Läkare ska man ju lita på de har man ju fått lära sej sedan man var riktigt liten så jag litade på det & åt upp dom ca. 800 tabletterna han skrev ut i TVÅ omgångar! Märkte då i det kaoset som var i mitt liv att dom dämpade iaf min ångest, min dödsångest & dom hjälpte mej att fly från mej själv.... på den tiden HATADE jag mej själv, hatade det jag varit med om. ( Ni som följt bloggen en längre tid känner till detta ) Jag åt dom & fastnade inte konstigt nog i detta missbruk.
Jag tog mej ur det HELT den dagen jag såg på "stickan" att jag hade Gabriella i magen jag kastade tabletterna, lovade mej själv att aldrig hamna i den situationen igen & avgiftade mej själv hemma i sthlm där jag då bodde de tog dryga två veckor innan jag var nåt som ens kan kallas för människa igen. Jag låg mest i badet invirad i massa handdukar, kokhett vatten, skakade & frös. Men tanken på bebisen i magen gjorde att jag klarade det själv & behövde inte läggas in. Min extrema vilja & längtan över att äntligen bli mamma och en bra sådan gjorde mej "ren" från missbruket, de vet inte min dotter men ofta när jag tittar på henne känner jag en extrem tacksamhet över att hon faktiskt räddade livet på mej. Hon tog mej ur dimman & visst mitt liv är stenhårt nu men jag LEVER iaf jag går inte i dimman & framförallt jag kan känna. Jag kan känna glädje, sorg, spänning å framförallt jag kan känna mej....känna min kropp, att den lever att jag andas, att jag finns.

Iaf jag åt upp även denna "kuren" och sen ringde jag till vårdcentralen igen påpekade starkt att jag inte ville äta några mer värktabletter berättade anledningen m.m. ännu en gång men de enda dom kunde göra var att ge mej ännu en "kur" det var vad dom påstod. Jag käfta emot lite till men de hjälpte inte utan den enda hjälpen jag fick var ännu ett rör tabletter.....kände mej så frustrerad, hjälplös & sanslöst förvirrad varför kan jag inte bara få en läkartid. Smärtstillande tar ju inte bort orsaken till smärtan de ska väl varenda läkare/sköterska veta om de är nåt man använder sej av i akuta situationer eller under behandling t.ex.
Jag åt några av dessa sen tog de stopp, de tog emot för mycket, jag kände att jag svek Gabriella & mej själv...att jag var på väg tillbaka....att jag rulla ner för den tunga uppförsbacken jag så länge kämpat för att nå toppen av.... de var 10 trappsteg neråt för min självkänsla & den lilla känsla av "värdighet" som jag lyckats bygga upp genom att bära Gabriella i min mage, genom att föda fram världens vackraste lilla flicka, genom att lyckats i 8månader trots MÄNGDER av tunga motgångar att klara de....klara att ta hand om oss.
Jag ringde upp igen & sparka rakt ut ge mej en läkartid NU.... jag fick en läkartid FANTASTISKT *ironi*
Redan senare på dagen var vi alltså i ondags på väg till vårdcentralen och de gjorde VÄLDIGT ont att gå...
När vi väl kom fram tog fam. terapeuten hand om Gabriella i väntrummet (dom tittade på massa djur i "bebisböcker" och Gabriella vinka åt folk som gick förbi hhaa...)
Jag blev inkallad till en läkare som behandlade mej väldigt respektlöst han sa hej och sen innan jag knappt ens själv hunnit svara på hälsningen så kom de;
- Bara så du vet de dra inga valser för mej jag har tre döttrar & 8 barnbarn så försök ingenting, jag ser rakt igenom dej!
Snacka om att bli kränkt, snacka om att flyta ihop till en hög på golvet...jag hade ju inte gjort nåt fel!!!
Kände mej förnedrad så in i helsike & fick kämpa för att inte bli riktigt jäkla förbannad då jag anser att ingen har rätt att ha den tonen mot mej och FRAMFÖRALLT inte någon som inte ens känner mej!
Jag va trots detta trevlig & förklara för honom att de sista jag tänkte göra var att dra några "valser" de enda jag ville var att få hjälp vilket jag BETT om i 3 veckors tid men inte fått då hans medarbetare istället försett mej med smärtstillande tabletter trots att jag bett om att få en läkartid då jag inte vill äta massa mediciner.
Att jag endast var där för att få hjälp med att få bort min smärta så att jag själv kunde få må fysiskt bra igen & vara den starka mamma jag ändå varit åt Gabriella hela tiden.
Först verkade han misstänksam om jag ens hade ont men när han bad mej resa mej upp & såg att jag inte kunde röra mej i sidled, luta mej framåt, bakåt, eller ens få ner hakan till bröstet så fattade han.
Han kollade min ryggrad & sen konstaterades det att;
- Ja detta är ju inte bra. Detta borde ju en läkare tittat på direkt! Du har ju ett rejält ryggskott som spritt sej och det är därför du nu har ont från svanskotan å upp till bakhuvudet & även i musklerna runt halsen.
( Snacka om att jag fick hålla min ilska inne )
Han skrev ut kramplösande medicin vilket tydligen ska hjälpa, en dos med smärtstillande att ta för att kunna bära på Gabriella. Och sen fick jag uppgiften att genast ta kontakt med sjukgymnast.
Vilket han påstod kunde ta en till flera månader innan jag kommer kunna vara helt återställd igen och detta p.g.a. att vårdcentralen nochalerat mej! Hade man gett mej en läkartid från början så hade det inte blivit så omfattande som det nu blivit. Sen var det tack & hej och vi gick från vårdcentralen. Hemvägen gjorde ännu ondare då jag inte hade nåt smärtlindrande alls i kroppen de var precis så att de gick.... smärtan va fasiken brutal!
Denna läkartiden va lite senare på dagen så min tanke var att ringa dagen efter till sjukgymnast och boka in tid.

En stund efter att vi kommit hem så somna min lilla sötnos & 45minuter senare hör jag ett illvrål! Så som hon aldrig låtit innan, jag blev livrädd SPRANG in till sovrummet (kändes som någon stack 20knivar i ryggen på mej, kan jag lova) och väl därinne så låg hon på rygg, mer eller mindre hela sängen var helt nerspydd! Hon grät & var helt förtvivlad.....å så var hela kvällen sen, jag hade extrema smärtor i ryggen & grät nästintill både av att se hur hon led när hon kräktes om och om igen & tittade mer och mer förtvivlat på mej men också av den vidriga smärtan i ryggen. När hon väl somnade så kände jag mej själv illamående men trodde att de berodde på ryggen så jag la mej i soffan för att vila lite men de dröjde inte länge innan jag själv kröp runt i duschen och kräktes nåt helt extremt! Sen kräktes jag mer eller mindre hela natten, sov ingenting & varenda gång kväljningarna kom så stötte de till som ett hugg i ryggen å nacken vilket gjorde att jag grät, kräktes, krampa & var nära att svimma flera gånger. Lillan sov natten igenom vilket var en extrem tur då jag ALDRIG hade kunnat bära henne i de tillståndet jag var i. Hon vakna dock tidigt som vanligt & morgonen var ett helsike hon hade slutat kräkas vilket jag tackar ja jag vet inte vad för....men jag själv fick krypa mellan henne & toan hela dagen. Hon grät varenda gång jag kräktes för att hon blev rädd stackarn förstod ju ingenting :(
Sen kunde jag inte ens, de gick inte ens med all vilja i hela världen att hålla tillbaka tårarna när de kändes som att någon vred av ryggraden när jag kräktes så jag grät någon minut ibland också vilket jag hatade mej själv för men tyvärr inte kunde rå på alls. Jag försökte göra hennes dag så bra som möjligt (dvs igår) lufta hennes stackars lilla rumpa som var (fortfarande är väldigt röd) smörja in henne noga & ofta, leka med henne, koka vätskeersättning & bära så mycket jag bara kunde då det var det som lugnade henne mest. Men när hon väl somna om på morgonen igår så kände jag att allt var övermäktigt & ringde varenda instans och myndighet runt omkring och dom lovade att återkomma då jag berättade att jag själv inte kunnat behålla ens en enda mun med vatten på massa timmar & kände mej svimfärdig mer eller mindre hela tiden, bad dom om någon som kunde hjälpa mej om så bara för en stund då jag inte har någon runt omkring mej som då kunde hjälpa mej. Dom lovade att återkomma men de gjorde dom självklart inte. Resten av gårdagen fick jag KRYPA när jag bar henne som en APA då jag var livrädd för att gå runt med henne och svimma å därmed tappa henne. Sen somna hon i hyfsad tid igår och var iaf på bättringsvägen jag själv var dock fortfarande superdålig & det är först nu i skrivande stund som jag känner mej lite bättre. Lillan e fortfarande dålig hon kräks inte men har svårt för att äta och har rejäl diarre stackarn. Å de var ju inte länge sedan hon var sjuk heller så jag lider med henne nåt otroligt mycket.
Idag på kvällen verkade hon dock vid gott humör och somna sin vanliga tid. Nu hoppas jag för allt i världen att jag vaknar imorgon & är helt frisk. Har kokat, skurat varenda napp, flaska, leksak i hela hemmet under dagen, bytt alla handdukat m.m.
Så nu vill jag INFORMERA dom som inte vet att magsjuka smittar i 48timmar från de att symtomen börjat!

Först för några timmar sedan kunde jag behålla mina mediciner för min rygg men nu har jag så ont & har sån vätskebrist att vi får se hur det hela kommer gå. Mår jag fint imorgon löser de sej men annars vette sjutton.

Så detta är alltså anledningarna till varför jag inte haft en chans att uppdatera här. Hoppas ni förstår!
All kärlek till er kära läsare!
//En utmattad Mamma med "knivar i ryggen", vätske & näringsbrist & Lilla älskade "Krabban" hälsar så gott!