Galet jo tack, jag vet.......
Att man som 22-åring ska behöva åka ut & in på lasarettet & har så fått göra i flera års tid utan att få en diagnos & rätt hjälp. Jag känner mej ganska SUPER övertygad om att detta är som dom varit inne på en svår/tuff endometrios. Ska ringa specialisterna i Uppsala imorgon & prata med dom ordentligt förhoppningsvis kan dom ge mej tips & råd. Kanske ge mej något namn på någon påläst läkare som finns här & kan hjälpa mig. Blev utskriven efter 4dygn drygt och äntligen var jag hemma igen, går inte att beskriva glädjen (trots värk & morfintabletter). Att krama om den Lilla & pussas, mysa med henne. Saknade henne så mycket att jag grät som ett barn på sjukan. En gastroskopi blev iaf gjord också för att utesluta någon jävlig allergi. Men vare sej dom finner det eller inte så måste jag sia vidare kring detta med endometrios de är så sanslöst likt, känner igen så mycket av de. Fick alltså komma hem helt i torsdags, men var hemma på permis onsdag eftermiddag/kväll & natt. Stod inte ut på " lasarettet som GUD glömde "...... och saknade som sagt var Lillan så mycket att jag nästan gick i tusen bitar. Ska mysa så med henne i efm/kväll, älskade lilla "höna-pöna".
Jag är nöjd & tacksam så länge jag kan vara hemma & inte behöver fraktas med ambulans till sjukhuset igen (och det säger en hel del om man som 22åring känner sej tacksam då, då e de åt h*lvete). Det är så oerhört deprimerande & frustrerande. För trots morfinet jag nu äter så har jag ont, svårt att gå ordentligt till & från på dagarna. Kan inte alls rusa ut & hitta på de jag vill och egentligen behöver utan blir bunden till hemmet. Kan inte förstå att dom hanterat detta så dåligt som dom har - de finns oerhörda brister inom sjukvården! Både gällande bemötande, kunskap & jävlar anamma för att hitta vad som är fel. Lättare är de ju att dunka i någon morfin några dygn på sjukan & sen skicka hem människan ifråga med ett paket tabletter men nu är jag så jäkla trött på de så jag ringer de första jag gör imorgon för att få riktig hjälp! Det ska inte behövas men tyvärr så behövs de. Ska även ringa vårdcentralen & berätta vad som nu hänt IGEN, det märkligaste av allt är att dom hittat en hel del fysiskt avvikande när jag nu legat inlagd men dom ignorerar de - blod i urinen, blod i buken (där det enligt läkarna inte skulle varit något blod alls!) - dåligt kaliumvärde - UPPSVÄLLD mage - feber m.m. hur kan man ignorera det?!
Jag är orolig över situationen helt klart - men nu ge allt (självklart med försiktighet) när jag är hemma för Gud vet när jag hamnar på sjukan igen. Ser ut som en nåldyna på armarna.......
Tack älskade vännen Kristin för stödet, för att du åkte med upp till sjukan & stanna in till småtimmarna. Tack bästa, älskade vännen (du vet vem du är!) för ALLT stöd & all värme & omtanke. Utan er vet jag inte vad jag skulle göra. Tack Matti för att du tog så väl hand om Lillsnutta när jag låg inlagd. Ja, jag har inte mängder av vänner & folk runt omkring mej men dom som jag har är ÄKTA, hur många kan säga de?! Jag vill inte ha ytliga bekanta, mängder av människor omkring mej.... jag vill ha några nära & kära som jag kan lita på och som ser MEJ & respekterar mej för den JAG är. Jag är så tacksam för att jag har er, älskar er de vet ni! :)
Nu ska jag läsa lite sen busa med den lilla, min älskade lilla tös som är så klok & förståndig nu att jag allt som oftast tappar hakan, hur kan hon vara så tidig med ALLT?! Jag fick banne mej förklara varför jag hade varit iväg efter sjukhusvistelsen hon skulle veta allt, ha en förklaring på hur jag mådde, vad plåstrena var till för m.m. & sen kramade hon mej & skulle natta mej för att;
- Mamma ont, ligga ner..... villllllllla.......mamma ont - då vila!
Hur många 2-åringar beter sej så? Förstår så mycket? Ne, jag är stolt över min skatt & hon är de vackraste jag har. Underbara unge, om du läser detta när du blir stor ska du veta att inget eller ingen någonsin är viktigare än du - har aldrig varit/kommer aldrig att vara - du är & förblir alltid nr 1.
(Uppdateringen här kommer fortsätta vara usel tills jag mår bättre igen. Som ni nog förstår går Lillan, hemmet & hälsan först!)
Puss & Kram
//Hon som haltar sej fram
Jag är nöjd & tacksam så länge jag kan vara hemma & inte behöver fraktas med ambulans till sjukhuset igen (och det säger en hel del om man som 22åring känner sej tacksam då, då e de åt h*lvete). Det är så oerhört deprimerande & frustrerande. För trots morfinet jag nu äter så har jag ont, svårt att gå ordentligt till & från på dagarna. Kan inte alls rusa ut & hitta på de jag vill och egentligen behöver utan blir bunden till hemmet. Kan inte förstå att dom hanterat detta så dåligt som dom har - de finns oerhörda brister inom sjukvården! Både gällande bemötande, kunskap & jävlar anamma för att hitta vad som är fel. Lättare är de ju att dunka i någon morfin några dygn på sjukan & sen skicka hem människan ifråga med ett paket tabletter men nu är jag så jäkla trött på de så jag ringer de första jag gör imorgon för att få riktig hjälp! Det ska inte behövas men tyvärr så behövs de. Ska även ringa vårdcentralen & berätta vad som nu hänt IGEN, det märkligaste av allt är att dom hittat en hel del fysiskt avvikande när jag nu legat inlagd men dom ignorerar de - blod i urinen, blod i buken (där det enligt läkarna inte skulle varit något blod alls!) - dåligt kaliumvärde - UPPSVÄLLD mage - feber m.m. hur kan man ignorera det?!
Jag är orolig över situationen helt klart - men nu ge allt (självklart med försiktighet) när jag är hemma för Gud vet när jag hamnar på sjukan igen. Ser ut som en nåldyna på armarna.......
Tack älskade vännen Kristin för stödet, för att du åkte med upp till sjukan & stanna in till småtimmarna. Tack bästa, älskade vännen (du vet vem du är!) för ALLT stöd & all värme & omtanke. Utan er vet jag inte vad jag skulle göra. Tack Matti för att du tog så väl hand om Lillsnutta när jag låg inlagd. Ja, jag har inte mängder av vänner & folk runt omkring mej men dom som jag har är ÄKTA, hur många kan säga de?! Jag vill inte ha ytliga bekanta, mängder av människor omkring mej.... jag vill ha några nära & kära som jag kan lita på och som ser MEJ & respekterar mej för den JAG är. Jag är så tacksam för att jag har er, älskar er de vet ni! :)
Nu ska jag läsa lite sen busa med den lilla, min älskade lilla tös som är så klok & förståndig nu att jag allt som oftast tappar hakan, hur kan hon vara så tidig med ALLT?! Jag fick banne mej förklara varför jag hade varit iväg efter sjukhusvistelsen hon skulle veta allt, ha en förklaring på hur jag mådde, vad plåstrena var till för m.m. & sen kramade hon mej & skulle natta mej för att;
- Mamma ont, ligga ner..... villllllllla.......mamma ont - då vila!
Hur många 2-åringar beter sej så? Förstår så mycket? Ne, jag är stolt över min skatt & hon är de vackraste jag har. Underbara unge, om du läser detta när du blir stor ska du veta att inget eller ingen någonsin är viktigare än du - har aldrig varit/kommer aldrig att vara - du är & förblir alltid nr 1.
(Uppdateringen här kommer fortsätta vara usel tills jag mår bättre igen. Som ni nog förstår går Lillan, hemmet & hälsan först!)
Puss & Kram
//Hon som haltar sej fram
Kommentarer
Trackback