Orden räcker inte till....
dom är inte ens en okej början, alla ord är för svaga & känslan så mycket mer omfattande, mer brutal än vad ord kan säga. Att försöka beskriva med ord just nu skulle bli som en lögn för inga ord räcker så det skulle bli sanningsenligt, äkta. Jag har kört fast i mitt skrivande - kommer ingenstans.
Och det beror knappast på att jag inte har nåt att skriva/säga utan det är HELT det motsatta. Jag har så mycket att få ur mej att jag inte ens kan hitta en del att börja i, när jag ändå försiktigt försöker greppa en del, en bit så faller resten av alla bitarna/alla delarna av mitt liv rakt över mej & de känns som jag kvävs.
Jag blir liggande under & försöker på alla sätt & vis jag kan att sparka mej loss men varje bit är tung & jag är trött och ensam & jag har heller inte något utrymme att ta någon som helst sats innan jag sparkar utan för varje rörelse känns det som att jag får mindre & mindre utrymme och tillslut ligger jag helt stilla. Jag ligger därunder & ser mej omkring jag kan röra huvudet litegrann så att jag kan skymta dom olika bilderna, dom olika scenerna ur mitt liv - man skulle kunna beskriva det som att tusentals tv:apparater har fallit över mej - jag som bara greppade efter en platt tv, fick tusentals apparater över mej & ligger nu fastklämd under & tittar på skärm efter skärm - minne efter minne - händelse efter händelse - röst efter röst - jag blundar liggandes under alla mina tv-apparater - fånge under denna bråten.
JUST PRECIS NU blundar jag, jag VILL inte se mer, jag ORKAR inte höra mer, SNÄLLA NÅGON kom & gräv fram mej!
Det gör ont av tyngden från bråten, de skaver överallt & tårarna kommer lite som dom vill - jag kan inte längre behärska dom så mycket som jag önska. Ibland domnar vissa bitar av kroppen bort kanske för att få lite vila för att orka kämpa vidare med nya tag, lite senare och kanske för att i längden orka med att försöka forsla bort skärm efter skärm men jag KAN INTE SJÄLV för jag är fastklämd. JUST NU ligger jag därunder & tänker på den enda människan som kan hjälpa mig flytta bort några av apparaterna så att jag själv kan börja hasa mig ur denna röran. Men ingen kommer till undsättning utan jag får vänta & hoppas att tiden går fort tills jag hör denne människas röst för DÅ vet jag att vi kommer fortsätta röja undan bråte - tillsammans & även om vi inte får upp mig än så är jag inte ensam utan vi är två som kämpar med att forsla bort skärm efter skärm, få ordning på stället igen & framförallt få fram mej ur massorna så helskinnad som det är möjligt - skadorna som blivit av alla apparater sitter där dom sitter men vi är mycket försiktiga när vi försöker få fram mej för gud förbjude att det blir fler skador & än så länge har vi fått bort några skärmar och det utan bestående skador - vi är ett superbra "team" och vi röjer FÖR LIVETS SKULL.
Se där - jag ger mej galet nog på att försöka skriva ner lite ändå, förklara och nej, orden räcker inte till men jag försöker iaf.
Och det beror knappast på att jag inte har nåt att skriva/säga utan det är HELT det motsatta. Jag har så mycket att få ur mej att jag inte ens kan hitta en del att börja i, när jag ändå försiktigt försöker greppa en del, en bit så faller resten av alla bitarna/alla delarna av mitt liv rakt över mej & de känns som jag kvävs.
Jag blir liggande under & försöker på alla sätt & vis jag kan att sparka mej loss men varje bit är tung & jag är trött och ensam & jag har heller inte något utrymme att ta någon som helst sats innan jag sparkar utan för varje rörelse känns det som att jag får mindre & mindre utrymme och tillslut ligger jag helt stilla. Jag ligger därunder & ser mej omkring jag kan röra huvudet litegrann så att jag kan skymta dom olika bilderna, dom olika scenerna ur mitt liv - man skulle kunna beskriva det som att tusentals tv:apparater har fallit över mej - jag som bara greppade efter en platt tv, fick tusentals apparater över mej & ligger nu fastklämd under & tittar på skärm efter skärm - minne efter minne - händelse efter händelse - röst efter röst - jag blundar liggandes under alla mina tv-apparater - fånge under denna bråten.
JUST PRECIS NU blundar jag, jag VILL inte se mer, jag ORKAR inte höra mer, SNÄLLA NÅGON kom & gräv fram mej!
Det gör ont av tyngden från bråten, de skaver överallt & tårarna kommer lite som dom vill - jag kan inte längre behärska dom så mycket som jag önska. Ibland domnar vissa bitar av kroppen bort kanske för att få lite vila för att orka kämpa vidare med nya tag, lite senare och kanske för att i längden orka med att försöka forsla bort skärm efter skärm men jag KAN INTE SJÄLV för jag är fastklämd. JUST NU ligger jag därunder & tänker på den enda människan som kan hjälpa mig flytta bort några av apparaterna så att jag själv kan börja hasa mig ur denna röran. Men ingen kommer till undsättning utan jag får vänta & hoppas att tiden går fort tills jag hör denne människas röst för DÅ vet jag att vi kommer fortsätta röja undan bråte - tillsammans & även om vi inte får upp mig än så är jag inte ensam utan vi är två som kämpar med att forsla bort skärm efter skärm, få ordning på stället igen & framförallt få fram mej ur massorna så helskinnad som det är möjligt - skadorna som blivit av alla apparater sitter där dom sitter men vi är mycket försiktiga när vi försöker få fram mej för gud förbjude att det blir fler skador & än så länge har vi fått bort några skärmar och det utan bestående skador - vi är ett superbra "team" och vi röjer FÖR LIVETS SKULL.
Se där - jag ger mej galet nog på att försöka skriva ner lite ändå, förklara och nej, orden räcker inte till men jag försöker iaf.
Kommentarer
Postat av: Exet å farsan
Du kan och du har kraften det vet jag! Du har berättat allt för mig så jag vet att du kan kanalisera det och vet att du också en dag kommer att få det ur dig, ner på papper så att det kan sprodas till de som inte förstått!
Kärlek till dig och kärlek till Gabriella!
Trackback