Malin, är du "av" eller "på"......
Ja, detta är ytterst personligt men jag väljer ändå medvetet att dela med mej av detta till er läsare kanske känner någon igen sig iaf till viss del, vem vet.
Jag har en "av" & en "på" knapp skulle man enkelt kunna uttrycka det som. Ungefär som en cd-spelare antingen är den "på" & skränar ut musik så det står härliga till eller så är den "av" & den står även i sitt off läge kvar där men den gör inget väsen av sej utan finns bara,existerar bara. Sådan har jag också kommit att bli.
Tidigare i mitt liv var jag tvungen att skärma av, vara "av" så mycket att jag sällan tryckte på "on" knappen.
"On" knappen som innebär att jag blir närvarande i nu:et, känner & ser allt runt omkring och är mycket observant & observerar noga allt runt omkring mej. Jag är närvarande såväl fysiskt som psykiskt när jag är "på"/"on".
Tidigare i mitt liv hade jag inget val jag var tvungen för att orka, klara av att stapla vidare att vara just "av"/"off" annars hade jag inte mäktat med, det blev en överlevnadsstrategi & den höll under många år.
Jag kunde tillslut kontrollera den ofantligt bra - för jag var tvungen till att kunna det, det blev min livlina.
Sen nu har det hänt något, jag har inte längre lika bra kontroll över "on" & "off" knappen den ter sej leva ett eget liv ibland & det gör mej frustrerad & väldigt rädd vissa gånger. Idag har jag varit "på"/"on" så många timmar nu att jag är helt psykiskt utmattad & skulle behöva en axel att luta mej emot jag har varit känslomässigt närvarande konstant med lilltösen samtidigt som jag har diskat, dammsugat, städat, tvättat m.m. Fysiskt är jag trött, väldigt trött p.g.a. sömnbrist som är så rejäl nu att jag får hjärtklappning nästan varannan timma & mår illa.
Jag kan inte längre kontrollera min "knapp" till viss del så kan jag det fortfarande men inte helt & det skrämmer och det värker oerhört stundvis. Men det är dit jag måste komma att klara av att se allt som varit, skrika ut de jag innan inte kunde skrika ut/inte fick skrika ut, gråta ut alla dom tårarna som inte fick komma/inte kunde komma DÅ för några år sedan. När jag kände att jag var nära att bryta ihop så stängde jag av mej själv jag tryckte på "off" & gick in i mig själv folk runtomkring märkte nog nästan aldrig detta för jag var ju ändå "närvarande" men jag vet idag att jag LEVDE inte jag existerade bara.... Jag är tacksam för min "on"/"off" knapp för den har räddat mej så många gånger, otaliga gånger & jag hade inte klarat mej igenom allt som jag klarat mej igenom utan den. Jag vill BEHÅLLA DEN för med den vet jag om att jag klarar så mycket mer än utan den, och framförallt den är det enda jag känner till....
"Tänk att leva ett liv med "on" knappen intryckt hela tiden, hur går det till? Hur ONT kommer inte det att göra?"
Det är där jag är nu jag famlar efter "off" knappen igen & igen & åter igen men når den inte mer än kanske hälften av gångerna & när jag inte når den så svämmar det över inom mej; Alla känslor från då, alla minnen, all smärta, all gråt, all frustration - ALL ÅNGEST. För hur kunde det bli som det blev? Dom känslorna/minnena jag innan tryckt "av" går nu inte längre att bara knäppa bort - Det är omöjligt. Jag kan bara famla vidare efter "off" knappen när jag är i akut behov av den & hoppas att jag träffar "rätt" så jag kan stänga av mej själv en stund.
Missförstå mej inte nu kära läsare jag har konstant varit närvarande som t.ex. mamma sedan den dagen jag fick veta att jag bar på mitt barn, jag har gjort allt det praktiska en mor ska göra & i många fall mer, Jag har kramat min älskade tös & visat henne på alla sätt jag kan att hon är det underbaraste jag har - för det är hon. Men jag har kunnat samla kraft ibland emellan allt springande med barnvagn, all städning, alla möten, alla måsten genom att trycka på "off" knappen jag har då vandrat vidare med barnvagn & matkassar men inte varit känslomässigt förankrad för en stund det har varit totalt nödvändigt - ett måste. Minnen från allt det som jag varit med om har jag kunnat "bedöva" mej själv ifrån när dom "poppat" upp iaf på dagtid genom att "stänga av" mig känslomässigt & se det från ett annat perspektiv - utifrån.
" Det är inte jag, JAG har inte varit med om detta, JAG vägrar " Och vips har "off" knappen tryckts ner så hårt så jag hamnat i ett töcken där känslor från då inte finns, då gråten inte kommer, skriken hamrar kvar men stannar i bröstet, jag vandrar vidare & gör alla måsten MEN som sagt är inte närvarande i mitt innersta "jag" utan mest som en kvinna har beskrivit det "varit ett skal" som kämpat vidare; levande men avstängd.
Och nu har mina "knappar" börjat bli utslitna & jag får konfrontera "on" läget oftare än jag egentligen mäktar med, det är helt nödvändigt men det gör så ofantligt ont. Jag kan inte längre springa ifrån, inte längre gömma mej, inte längre distansera mej så mycket som jag behöver för att orka - jag måste nu mer & mer börja konfrontera/se vad som verkligen har hänt/KÄNNA hur det faktiskt kändes & idag känns. Jag kan inte i mitt "on" läge kontrollera tårarna, och ibland måste jag snabbt rycka tag i en kudde & skrika för livet, skrika ut dom skriken som stannade på insidan.
Först nu börjar jag antagligen att leva & det låter ju så vackert, visst vill vi alla leva?!?!
MEN frågan är alltid till vilket pris? Hur mycket skulle du betala & investera?! Hur mycket skulle du vara förmögen att ge & orka se & känna? Det är frågor som ingen kan besvara utan att själv först ha stått där med hjärtat i halsgropen, det går inte ens då att veta. Mitt hjärta bultar just nu hysteriskt & jag vet ingenting, jag vet mindre än någonsin.
MEN en sak som jag vet är att jag kommer göra allt som jag är förmögen till/investera allt jag kan för ett mål;
Att leva - känna livet i varenda del av min kropp - våga leva - tillslut kanske ÄLSKA att leva......
Det var de som jag tänkte kasta ut häröver nu men se till att kika in igen ikväll då kommer nämligen mitt lilla utdrag ur boken där SEX är huvudsaken & den sidan jag kommer skriva av & ut här på bloggen ja, jag hade inte kunnat hålla med mer än jag gör! Ännu en "cliffhanger" eller hur?
Puss & Kram
//Morsan i "on" läge.....
Jag har en "av" & en "på" knapp skulle man enkelt kunna uttrycka det som. Ungefär som en cd-spelare antingen är den "på" & skränar ut musik så det står härliga till eller så är den "av" & den står även i sitt off läge kvar där men den gör inget väsen av sej utan finns bara,existerar bara. Sådan har jag också kommit att bli.
Tidigare i mitt liv var jag tvungen att skärma av, vara "av" så mycket att jag sällan tryckte på "on" knappen.
"On" knappen som innebär att jag blir närvarande i nu:et, känner & ser allt runt omkring och är mycket observant & observerar noga allt runt omkring mej. Jag är närvarande såväl fysiskt som psykiskt när jag är "på"/"on".
Tidigare i mitt liv hade jag inget val jag var tvungen för att orka, klara av att stapla vidare att vara just "av"/"off" annars hade jag inte mäktat med, det blev en överlevnadsstrategi & den höll under många år.
Jag kunde tillslut kontrollera den ofantligt bra - för jag var tvungen till att kunna det, det blev min livlina.
Sen nu har det hänt något, jag har inte längre lika bra kontroll över "on" & "off" knappen den ter sej leva ett eget liv ibland & det gör mej frustrerad & väldigt rädd vissa gånger. Idag har jag varit "på"/"on" så många timmar nu att jag är helt psykiskt utmattad & skulle behöva en axel att luta mej emot jag har varit känslomässigt närvarande konstant med lilltösen samtidigt som jag har diskat, dammsugat, städat, tvättat m.m. Fysiskt är jag trött, väldigt trött p.g.a. sömnbrist som är så rejäl nu att jag får hjärtklappning nästan varannan timma & mår illa.
Jag kan inte längre kontrollera min "knapp" till viss del så kan jag det fortfarande men inte helt & det skrämmer och det värker oerhört stundvis. Men det är dit jag måste komma att klara av att se allt som varit, skrika ut de jag innan inte kunde skrika ut/inte fick skrika ut, gråta ut alla dom tårarna som inte fick komma/inte kunde komma DÅ för några år sedan. När jag kände att jag var nära att bryta ihop så stängde jag av mej själv jag tryckte på "off" & gick in i mig själv folk runtomkring märkte nog nästan aldrig detta för jag var ju ändå "närvarande" men jag vet idag att jag LEVDE inte jag existerade bara.... Jag är tacksam för min "on"/"off" knapp för den har räddat mej så många gånger, otaliga gånger & jag hade inte klarat mej igenom allt som jag klarat mej igenom utan den. Jag vill BEHÅLLA DEN för med den vet jag om att jag klarar så mycket mer än utan den, och framförallt den är det enda jag känner till....
"Tänk att leva ett liv med "on" knappen intryckt hela tiden, hur går det till? Hur ONT kommer inte det att göra?"
Det är där jag är nu jag famlar efter "off" knappen igen & igen & åter igen men når den inte mer än kanske hälften av gångerna & när jag inte når den så svämmar det över inom mej; Alla känslor från då, alla minnen, all smärta, all gråt, all frustration - ALL ÅNGEST. För hur kunde det bli som det blev? Dom känslorna/minnena jag innan tryckt "av" går nu inte längre att bara knäppa bort - Det är omöjligt. Jag kan bara famla vidare efter "off" knappen när jag är i akut behov av den & hoppas att jag träffar "rätt" så jag kan stänga av mej själv en stund.
Missförstå mej inte nu kära läsare jag har konstant varit närvarande som t.ex. mamma sedan den dagen jag fick veta att jag bar på mitt barn, jag har gjort allt det praktiska en mor ska göra & i många fall mer, Jag har kramat min älskade tös & visat henne på alla sätt jag kan att hon är det underbaraste jag har - för det är hon. Men jag har kunnat samla kraft ibland emellan allt springande med barnvagn, all städning, alla möten, alla måsten genom att trycka på "off" knappen jag har då vandrat vidare med barnvagn & matkassar men inte varit känslomässigt förankrad för en stund det har varit totalt nödvändigt - ett måste. Minnen från allt det som jag varit med om har jag kunnat "bedöva" mej själv ifrån när dom "poppat" upp iaf på dagtid genom att "stänga av" mig känslomässigt & se det från ett annat perspektiv - utifrån.
" Det är inte jag, JAG har inte varit med om detta, JAG vägrar " Och vips har "off" knappen tryckts ner så hårt så jag hamnat i ett töcken där känslor från då inte finns, då gråten inte kommer, skriken hamrar kvar men stannar i bröstet, jag vandrar vidare & gör alla måsten MEN som sagt är inte närvarande i mitt innersta "jag" utan mest som en kvinna har beskrivit det "varit ett skal" som kämpat vidare; levande men avstängd.
Och nu har mina "knappar" börjat bli utslitna & jag får konfrontera "on" läget oftare än jag egentligen mäktar med, det är helt nödvändigt men det gör så ofantligt ont. Jag kan inte längre springa ifrån, inte längre gömma mej, inte längre distansera mej så mycket som jag behöver för att orka - jag måste nu mer & mer börja konfrontera/se vad som verkligen har hänt/KÄNNA hur det faktiskt kändes & idag känns. Jag kan inte i mitt "on" läge kontrollera tårarna, och ibland måste jag snabbt rycka tag i en kudde & skrika för livet, skrika ut dom skriken som stannade på insidan.
Först nu börjar jag antagligen att leva & det låter ju så vackert, visst vill vi alla leva?!?!
MEN frågan är alltid till vilket pris? Hur mycket skulle du betala & investera?! Hur mycket skulle du vara förmögen att ge & orka se & känna? Det är frågor som ingen kan besvara utan att själv först ha stått där med hjärtat i halsgropen, det går inte ens då att veta. Mitt hjärta bultar just nu hysteriskt & jag vet ingenting, jag vet mindre än någonsin.
MEN en sak som jag vet är att jag kommer göra allt som jag är förmögen till/investera allt jag kan för ett mål;
Att leva - känna livet i varenda del av min kropp - våga leva - tillslut kanske ÄLSKA att leva......
Det var de som jag tänkte kasta ut häröver nu men se till att kika in igen ikväll då kommer nämligen mitt lilla utdrag ur boken där SEX är huvudsaken & den sidan jag kommer skriva av & ut här på bloggen ja, jag hade inte kunnat hålla med mer än jag gör! Ännu en "cliffhanger" eller hur?
Puss & Kram
//Morsan i "on" läge.....
Kommentarer
Trackback